Igår hade jag världens bästa samtal med världens bästa fotolärare. Jag gick dit och sa precis vad jag känner. Jag vet inte vem jag är och jag vet inte vad jag vill. Både med mig själv och mitt fotande. Katarina tror jag har en livskris. Jag tror jag håller med.
Vad kom vi fram till då? En hel del minsann. Jag har ju en förkärlek till listor så låt oss göra en lista:
*Jag måste stressa ner. Yoga är Katarinas passion och en bra teknik. Svårt i Hemse bara. Ska jobba på att hitta en lösning i alla fall. Och försöka stressa mindre.
*Jag ska söka både Biskops Arnö och projektåret. Båda har fördelar och nackdelar. Efter lite bollande kom vi fram till att det här med modefoto nog inte är min grej även om jag har svårt att släppa det. För ytligt. För tråkigt. För ungt (jag räknas redan som gammal). Katarina tycker jag har ett berättande bildspråk och borde söka BA. Men det finns även många fördelar m projektåret. Och som inte det vore nog så har jag alternativ 3 att söka assistentjobb direkt.
*Jag ska snarast börja med arbetsproverna för BA. Jag har redan en idé till en av uppgifterna.
*Tänk mindre fota mer. Jag ska fota varje dag. Jag har inbillat mig att det måste vara något speciellt för att jag ska fota. Men icke. Nu ska här fotas, skräp eller inte.
Ja det var väl det viktiga. För er som inte hänger med bland skolorna så är BA skolan som ligger i mälaren och då är det bildjournalistik. Dvs ingen studio, inga modefoton, produktfoton eller något sånt. Dokumentärt. Bilder för en tidning helt enkelt.
Tack Katarina för ett riktigt bra samtal. Jag känner mig fortfarande väldigt förvirrad men du inspirerar och ger helt ny energi.